Soyry! Ingen fortsättning ännu. Jag har helt enkelt bytt spår på den här berättelsen och jag måste nysta lite i trådarna innan jag kan fortsätta.

Svårt att sova.

Tänk vad mörker kan få tankarna att snurra snabbt. Det spelar ingen roll om du vaknar nergrävd i en kista eller om du bara har svårt att sova. Det är som om ögonens information dövar sinnena i ljus. Men i det svarta , då kommer allt fram. Minnen, oftast obehagliga, älskar att göra sin entre där innanför ögonlocken, om de är stängda förstås. Det är som sagt inte alltid fallet. Allt beror liksom på omständigheterna... Nu börjar du säkert fundera; "nedgrävd i kista...hm...öppna ögonlock...obehagliga minnen..."? Låt mig ta det hela från början, jag tycks ju inte ha något annat för mig för tillfället... Jag är/var, det beror hur man ser det, en helt vanlig medelålders svensk man, född och uppväxt i en "norrlandsmetropol", ja, det finns sådana. Efter en trist födsel, följd av en trist uppväxt, blev jag en trist ung man. Efter ett trist äktenskap blev jag följdaktligen trist nyskiljd. Inga konstigheter m.a.o. Nu kommer tankarna igen; "vad är detta"? Lugn, det kommer. Förresten, det är jag som säger trist, så vem vet...

En början på något gammalt.

När man skall beskriva något som har hänt är det lätt hänt att att sinnesstämningen för stunden påverkar minnet. Jag skall i alla fall försöka vara så sanningsenlig som det krävs. Men tro mig, sanningen är ibland mindre trovärdig än sagan och har ofta ett fan så mycket olyckligare slut...

Då börjar det då.